tisdag 27 augusti 2013

Spagettipumpa

Igår testade jag så för första gången en av våra spagettipumpor. Fick gå ut på nätet för att läsa på om hur man hanterar dem och det svåraste var nog att få isär den. Man klyver dem helt enkelt på längden (vilket var, av vad jag kunde läsa mig till, viktigt för att kunna få ut trådarna på ett bra sätt. Jag gjorde som det stod och det gick kanon) och kokar i lättsaltat vatten, som potatis i 20 min. Sedan var det bara att fiska upp halvorna med en hålslev, vilket i sig inte var helt enkelt då hålsleven visade tecken på att vilja ge vika inför tyngden av pumpan, och sedan ta en gaffel och dra med den över pumpaköttet, så kom det loss och såg ungefär ut som tunna nudeltrådar. Jag försökte peta bort en del kärnor innan kokningen, men resten fick jag ta efteråt, vilket jag nog kommer att göra fortsättningsvis istället då det var betydligt enklare.  Själva pumpan i sig smakade direkt ingenting, men jag blandade pumpatrådarna med ett paket av den tunnaste, glutenfria spagettin vi hade hemma (Glutis) och gjorde en vanlig köttfärssås till det hela. Kan tänka mig att det är lika gott att göra rätten helt vegetarisk, med en god tomatsås till. Mättande och gott var det i alla fall kan jag säga! Emmy hade med en kompis hem, som först såg lite skeptisk ut när jag sa att det var spagettipumpa i, men hon tog sedan om 3 ggr!! Gott betyg tolkar jag nog det som ;)

Kokt spagettipumpa
Efter middagen åkte Anders och jag upp till Oliver en stund. Min hals hade då börjat kännas VÄLDIGT skinnflådd och jag tänkte att det får bli en lugn skrittur. Anders tog "järnhästen" vi ställt kvar i stallet och cyklade med oss ut. Oliver var så pigg och glad och jag tänkte att lite trav och en galopp i en uppförsbacke kunde jag nog orka med. Så bestämde vi oss för att ta "klätterrundan". Väl uppför den första, långa klätterstigen, ringde Emmy och sa att Olivers förra ägare var i stallet och undrade var han fanns... Så det blev att klättra nerför samma backe igen, vilket i sig var en adrenalinhöjare för mig kan jag säga. Men lyckligt och väl nere på vägen igen, blev det till att sätta fart tillbaka igen. Vi växlade mellan trav och galopp större delen av vägen, Anders fick cykla så mycket han orkade och min lugna skrittur blev en fartfylld runda. Men så kul!! Oliver var lycklig och jag glömde min såriga hals och ömmande kropp. Gamla ägarna var så glada över att han fått det så bra, vilket faktiskt kändes skönt att höra, med tanke på den MYCKET skakiga starten vi fick tillsammans med Oliver, då för två år sedan!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar