torsdag 18 oktober 2012

Acceptans var det ja...

Regnig dag igen. Hade tänkt åka till badhuset för att simma en halvtimme på morgonen, men fick lite småpanik när jag tänkte på hur mycket skoljobb jag har kvar att göra innan den 26/10 och 1/11, så jag bestämde mig för att skippa simningen idag. Efter att ha gett grabbarna i hagen lite frukost, åkte jag alltså hem igen, men tänkte att jag skulle testa köra ett av träningspassen jag faktiskt har i mitt DVD bibliotek. Tänkte att kroppen har ju känts stark och bra nu när jag simmat och haft vattenträning och hjärnan brukar bli lite mer mottaglig för info när cirkulationen är igång. Sagt och gjort, jag körde ett 50 min pass och det gick strålande, ingen värk i kroppen och ingen sjukdomskänsla alls. Jaha tänkte jag, man kanske skulle ta och boka in sig på något av Medley´s träningspass också nu då, när jag ändå har autogiro och allt. Satte mig lite senare för att lyssna på föreläsningar och försöka komma på hur jag ska börja på min arkeologi uppsats. Då började det, pang bom bara! Axlarna blev helt stela och värkande, huvudet värkte, illamåendet kom smygande, höfterna började värka och ena knät hakade upp sig. Så var det med att klara av sådan form av träning ännu, det gick inte alls! Trodde faktiskt att jag accepterat att jag inte klarar av det längre, men så lurar jag mig själv när jag äntligen hittat en träningsform som faktiskt kan stärka mig istället för att bryta ner och tror att allt är som förr igen, när kroppen kunde arbeta som den borde utan att bli knäpp. Jag får nog börja träna acceptans igen, det är kanske med det som med annan träning, en färskvara?!

Bra men för hård träning alltså, suck!
När jag trodde att huvudet skulle gå i bitar, tänkte jag att jag skulle kanske ta och prova meditations DVD:n som jag skickade efter för ett tag sedan. Den fungerade faktiskt som en riktig avslappningsövning samtidigt som medvetandet över här och nu stärktes... en mycket märklig känsla och mycket skön. Höll faktiskt på att somna när den var slut, och på avstånd hörde jag hur en bil tutade och tutade. Tänkte att det var någon av grannens döttrar som kommit hem, de brukar tuta så då och kände bara att sluta tuta människa!! Men det var inte någons dotter, nej strax bankade det på dörren så jag trodde den var på väg att gå i bitar och medvetandet föll med buller och bång tillbaka ner i kroppen. Lantbrevbäraren var det som kom och lämnade Emils glutenfria basvaror. Så det blev till att bära tunga paket istället. En Ipren fick bli medicinen trots allt och nu ikväll känner jag av kroppen, men inte så att jag känner mig sjuk, alltid något!



Middagen idag fick bli lammfärsburgare och ugnsgrönsaker. Mumsigt och gott så här mitt i veckan :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar